Livet tillsammans med en alkoholist

Alkoholen bryter inte bara ner alkoholisten. Även familjemedlemmarna drabbas hårt, alkoholistens partner, barn och föräldrar.
Carina levde en stor del av sitt liv med en alkoholist och inte ens efter uppbrottet är hon fri från medberoendet. Carina har levt med en alkoholist en stor del av sitt liv. I 16 år var hon gift med en alkoholiserad man och hon har tre barn tillsammans med honom.
Efter att ha lyssnat till hennes berättelse om lögner, aggressivitet, psykisk misshandel och rädsla är det oundvikligt att inte tänka ”Varför gick hon inte bara ifrån honom?”.
Det är lätt att säga, men att göra det är något helt annat.
Visade sig vara alkoholist
– Vi träffades, sedan förlovade och gifte vi oss ganska snabbt och fick så småningom vårt första barn, säger Carina.
Att hennes partner var alkoholist visste hon inte när de träffades.
– Visst märkte jag att han festade till.
Men hon funderade inte över att det skulle vara ett onormalt drickande, inte då. Under småbarnsåren kom tankarna om att hennes man kunde vara alkoholist.
– När barnen var små gick han ofta ut på krogen och kom hem stupfull. Han drack även hemma ibland.
Carina var själv gravid största delen av de första åren och drack därför inget alls. Senare valde hon att vara helnykterist.
– Jag trodde att jag kunde påverka honom på det sättet, få honom att sluta.
Vågade inte säga ifrån
Det var inte ovanligt att han bara försvann, helg- som vardagskvällar. Alkoholen gjorde honom ofta våldsam.
– Han kunde vara fruktansvärt aggressiv mot mig. I början sa jag emot och då slog han mig. Men jag polisanmälde aldrig. Jag lärde mig att vara tyst, svara ja på allt han sa oavsett hur tokigt det var.
Hon berättar att han aktivt sökte bråk, med henne och med andra. När hon slutade säga emot utsattes hon inte på samma sätt för hans våldsamma sida, men hon berättar att det var oerhört psykiskt påfrestande att inte få ha en egen vilja.
– När han var nykter kunde vi diskutera med varandra. Jag har positiva minnen också, från hans nyktra perioder. Då var han snällare och mån om familjen.
En alkoholist måste själv vilja bli nykter, det går inte att tvinga någon att sluta dricka mot deras vilja. Det vet Carina.
– En enda gång hällde jag ut hans spritflaskor framför ögonen på honom. Men det var lönlöst, det hjälpte inte.
Flydde till Tallbacken
Lögnerna var något hon fick leva med, lögner för att få tillåtelse att dricka. Och löften som inte infriades.
– Han ljög om att han skulle på jobb, eller att han skulle på något ärende. Han ljög om pengar, det var ”akuta räkningar” som skulle betalas men egentligen gick det till sprit.
Carina flydde otaliga gånger till Tallbacken, tillsammans med barnen. Ibland stannade hon kvar i veckor. När hon kom tillbaka fick hon löften om bättring, att han skulle sluta dricka.
Ungefär sju år efter att de träffats kom en ljusning. Carinas man lades under en tid in på Andreashemmet för att få hjälp med att sluta dricka. Han började gå på antabus.
– Varje morgon frågade jag om han tagit sin antabus.
Han började gå på möten hos Anonyma Alkoholister, Carina träffade en anhöriggrupp. Han fick så småningom en plats på Pixne-kliniken i Malax.
– Livet tog en bra vändning, allt började fungera bättre. Han hade bestämt sig för att han ville ha familjen kvar, och att vara nykter. Vi beslöt att vi ville ha ett barn till.
Oron tillbaka
Men längre än så höll det inte. Oron kröp fram igen och Carinas man började dricka på nytt. Nu handlade det inte om vilda fester, utan han drack mest hemma. Carina var gravid och olycklig, hon märkte att allt gick tillbaka till det gamla mönstret.
– Jag minns att jag satt på sängen och grät när jag hade kommit hem från BB. Jag tänkte ”och nu har vi en liten till...”.
Hon såg till att finnas där för barnen, och beslutade sig för att inte låta hans drickande ta all hennes energi längre.
– Det finns en till sak som också fastnat i minnet. Det var när vi skulle handla och inte hade tillräckligt med pengar, så att vi fick plocka bort något ur kundvagnen. Men det var aldrig ölen som plockades bort, det kändes förnedrande.
Det bästa att bryta
Det var inte många som visste hur det stod till i familjen. Den Carina framför allt pratade med var sin mamma. Hennes syskon visste också, och de närmaste vännerna. Men mot den övriga världen höll de en fasad.
Carina pratar om att vara ”medberoende” och ”möjliggörare”, termer som hon kommit i kontakt med i böcker och i anhöriggrupper.
– Det bästa är att slänga ut alkoholisten, det tycker jag. Man har ett val, och alkoholisten kanske blir nykter, kanske inte. Men det är det bästa för ens egen skull, säger Carina och tillägger:
– Men det är inte lätt när man sitter mitt i smeten. Jag var inte så stark att jag kunde slå näven i bordet.
Deras förhållande tog slut ändå, men inte på det dramatiska vis som kan leda till ett uppvaknande.
Svårt att lita på andra
Det finns mycket kvar att bearbeta för Carina, även om hon gått vidare. Hon är inte längre tillsammans med en alkoholist men medberoendet släpper inte taget så lätt.
– Jag vet inte hur jag ska reagera sunt i ett förhållande till exempel, och särskilt hur jag förhålla mig till hur folk reagerar på alkohol.
– Det som är svårast är att lita på människor. Och att tro på att de gillar att vara med mig, att jag gör rätt. Missbrukaren manipulerar hela tiden sin omgivning och till slut tänker man ”Det kanske är jag som är tokig?”.
Carina har försökt vara en god förebild för sina sina barn när gäller alkoholdrickande, hon vill inte att deras pappas problem ska gå i arv. Därför gläder hon sig mycket över ena sonens val att vara helnykter.
– Jag är stolt över honom.

Fotnot: Carina heter egentligen något annat.

ERIKA ELFSBERG

---