I dag gör Viveka sitt sista klipp vid salong Herrfisyren
Att Viveka Wingert-Simon blev frisör är ingen slump. Hennes syster, morbror och moster arbetade också som frisörer och Viveka kan än i dag inte förstå vad hon skulle blivit om hon inte valt frisöryrket.
I en stol i Herrfrisyren vid Storagatan sitter Jarl Holmgren, som varit stamkund i salongen i 25 år, och blir klippt av Viveka Wingert-Simon.
- Jag måste passa på nu innan hon slutar och salongen stänger, säger han glatt.
Jarl är bara en av Vivekas många stamkunder som passar på att titta in och snygga till frisyren innan hon slutar.
- Jag har många som gått här och klippt sig sedan de var små. Nu är de fullvuxna karlar med egna barn som de tar med sig, säger hon.
Kommer du inte att sakna arbetet nu när du slutar?
- Visst kommer jag att sakna kundkontakten. Jag har blivit kompis med många av mina kunder. Jag minns en kund som kom tillbaka efter att jag klippt honom första gången med orden " Jag var inte så nöjd med frisyren men du var så trevlig så jag bara måste komma tillbaka".
Och nöjda kunder är vad Viveka lever på.
- Ja, inte blir man rik på annat, säger hon och skrattar.
Började som lärling
Viveka har hållit på inom yrket sedan hon var 15 år. Först som lärling i tre år. Sedan jobbade hon fram till 1991 då hon på en vinter läste in yrkesskolans tre linjer.
- Samma vår fick jag också mitt mästarbrev, säger Viveka.
Sedan dess har hon hållit på med det som hon tycker är allra roligast. Att klippa och prata med sina kunder.
Du har säkert lärt känna en hel del människor på den här tiden?
- Visst har jag gjort det. När min son och jag var ute för att äta en middag en gång skämdes han så för som han sa "du känner ju varje karl i hela stan". Jag hälsade bara på dem jag kände, skrattar Viveka.
Hon har arbetat helt ensam på salongen och ibland har hon saknat arbetskamrater men oftast har hon haft så fullt upp med kunder att hon aldrig hunnit känna sig speciellt ensam.
- Men ibland när det är lite lugnare kan det bli lite ensamt, säger hon.
När har du mest att göra som frisör?
- Det är under sommaren och till större högtider. Då kan det bli lite stressigt. Speciellt på sommaren då det också är varmt.
Har du varit med om någon speciell klippning?
- Ja, det skulle väl vara när jag "låtsasklippte" Robert Wells. Han var väldigt rädd om sina lockar, säger Viveka.
Det bästa hon vet med klippning är när hon får göra riktigt extrema frisyrer.
- Som punkfrisyrer. Det är roligt, då får man använda sin fantasi. När dessutom kunden är nöjd med klippningen när han går härifrån känns det bra.
Klipper du dig själv också?
- Nej, det gör jag inte. Jag går till Tina, hon fick sitt mästarbrev samtidigt som jag.
Bara skönt
Beslutet om att sluta arbeta tog Viveka för ett antal år sedan.
-Jag har haft tid på mig att vänja mig vid tanken så det känns inte konstigt alls. Inte just nu i alla fall, säger hon.
Vad är det första du ska göra nu när du blir ledig?
- Sova längre än till klockan sju på morgonen. Jag är ingen morgonmänniska och det krävs all självövervinnelse för att stiga upp så tidigt. Sedan ska jag ta hand om mig själv. Jag har fått en sparesa av min man som jag ska fara på. Det ska bli skönt. För det här yrket sliter en hel del på kroppen.
Men att få mera tid i trädgård och kolonilott är också något som Viveka ser fram emot när den årstiden kommer.
-Jag riktigt kopplar av när jag får gräva i landen, säger hon och ler.
Men längre än så har hon inte planerat.
- Nej, det är bäst att inte planera alltför långt i framtiden man vet aldrig vad som händer. Bättre att ta en dag i taget, säger Viveka.
Att helt sluta med att klippa blir det dock inte för Viveka. Om andan faller på kanske det blir att hoppa in en dag nu och då för att träffa folk och få prata lite.
-Visst, det är så trevligt med kundkontakten. Man både får och ger goda råd. Det är nog kundkontakten jag kommer att sakna allra mest och de trevliga kunderna. Jag är tacksam för dem, säger Viveka som i morgon kan se fram emot en skön sovmorgon.
FAKTA
VIVEKA WINGERT-SIMON
Namn: Viveka Irene Wingert-Simon
Född: den 23 januari 1947 i Mariehamn.
Bor: i Mariehamn.
Yrke: frisör
Familj: maken Peter, barn och barnbarn.
Intressen: motionsdans, gräva i trädgård och kolonilott, simma, promenera.
nina.eriksson@alandstidningen.ax
Per Ingmar kör med äppel- och blomterapi
Per Ingmar Johansson har knogat på i hela sitt liv. Ofta från morgon till kväll.
- Det är inga ti gå in och klä av sig och sätt sig i en stol på kvällarna, säger han och betraktar sitt mästerverk - trädgården.
Gerald har aldrig sökt ett jobb
Han har ett känt ansikte för många av dem som gillar att äta på förstklassiga restauranger, denna envisa och spexiga man. Gerald Henling är elektrikern som hellre häller upp vin än installerar belysning.
Doris leder gruppen som brinner för böcker
Nu är glada julen slut, slut, slut...
Vid Ängsbackens dags i Mariehamn var det fullt med utklädda barn i dag då det vankades julutsopning. Granen stod som sig bör mitt i salen och det dansades och sjöngs av hjärtans lust.
Dags att nominera kandidater till Årets ålänning
Nu söker vi kandidater till den eller de som skall bli Årets ålänning 2009. Under året som gått har säkert någon eller några i just din närhet gjort något som du tänkt att är värt att uppmärksamma lite extra. Kanske passar titeln Årets ålänning just till den personen. Nu har du chansen att nominera din kandidat.
Kurts jazzintresse svalnar aldrig
Kurt Waller föddes under dramatiska former, ryssarna bombade Mariehamn och alla nyfödda barn skulle nöddöpas. Både Mariehamn och Kurt klarade sig och under gymnasietiden fann han sin kärlek, inte bara i jazzen utan också i form av tidningsflickan Ann-Christin.
Vardagen i ett buddhistiskt kloster
Hon skriver, han plåtar.
Tvillingarna Wennström var först ut år 1960
Åsa och Mikael Wennström vart för 50 år sedan årets första barn på Åland. Först kom Åsa och då trodde hela förlossningspersonalen att det var klart, utom mamma Maj-Lis. För hon visste att det fanns en till som skulle komma ut och mycket riktigt ganska snart kom också Mikael.
PERSONLIGT
I dag går Solveig i pension
I mer än 30 år har Solveig Ahlqvist suttit i kassan på Hugos i Hammarland. I dag gör hon sin sista arbetsdag, till kundernas stora besvikelse.
En vårdande bonde fyller 50 år
Tuija Danielsson har gått från konstskola, via kontorsvärlden, till att vara både sjuksköterska och bonde. Vi har pratat med ett födelsebarn som hunnit med mycket.
Mycket i församlingen görs på talkoarbete
Tre kyrkor, tre prästgårdar som alla ligger i var sin kommun. Så ser det ut i Ålands södra skärgårdsförsamling som består av kommunerna Föglö, Sottunga och Kökar.
Pensionärer från norr julfestade på Solbacka
JULFEST. Det är mörkt och kallt ute men inne på Solbacka möts man av ljus, värme och sann julglädje. Det är de glada människorna, över 200, ur Norra Ålands pensionärsförening som festklädda gör att man dras in i den trevliga julfeststämningen direkt.
Monicas gåva räddade Sharon
Detta räddade livet på sjuåriga Sharon i Kenya.
Full fart i sandlådan
Trots att det för dagen är lite kyligt i luften är det full fart på barnen vid lekparken i Haraldsby i Saltvik. Grävmaskiner, spadar och hinkar är framplockade till sandlådan där barnen, just i dag, trivs bäst att leka.
Tor tar farväl av sin godbit
I fredags jobbade Tor Kudinoff sin sista dag som innehavare av "Godbiten" i Godby. Nu tar systrarna Camilla Andersson och Carina Saether över.
-Det känns vemodigt. Jag hade en tår i ögat i går. Det måste jag erkänna, säger Tor när vi träffar honom på lördagen.
Julbingo på Ankaret både roligt och spännande
En gång i månaden, från höst till vår, samlas medlemmar från Ålands Synskadade förening vid Ankaret för att spela bingo. Det är en populär sysselsättning och det går inte att ta miste på spänningen och förväntan på vem som ska ropa bingo först.
Pepparkaksverkstad för stora och små
Det har blivit en tradition att barn från dagiset Storstugan och de som bor i Folkhälsans Allaktivitetshus samlas för att baka pepparkakor tillsammans. Alla som är med och bakar har lika roligt.
Lämnar grävskopan för Thailand
Det blir många timmar per dag bakom spakarna i grävmaskinen för Bengt Häggblom. Men det trivs han med i dag. Under årens lopp har han i ett flertal omgångar lämnat grävmaskinsspakarna för att ägna sig åt annat, men alltid återvänt.
Tora minns vinterkriget för 70 år sedan
Tora Eriksson på Sottunga var tolv år då vinterkriget bröt ut. Hon minns mycket väl när det finska fartyget Notung bombades och sänktes öster om Sottunga.
- Vi tog hand om besättningen. De fick mat i mitt hem, berättar hon.




















